Anferlos

Äntligen...
har jag hunnit ikapp mig själv mentalt! Hunnit bearbeta alla intryck från de två mest händelserika veckorna hittills i mitt liv! Kan åter igen sova utan att drömma mardrömmar om försvunna hundar och mat både luktar och smakar gott. Fantastiskt, jag är på banan igen!

Utlovade...
i ett tidigare inlägg lite mer information från kursen för Åsa Söderman. Kursupplägget passade mig perfekt (föreläsning fredag kväll och två halvdagar med hund)! Att sedan hennes tankar och funderingar kring agility var helt kompatibla med min syn på agility, gjorde den här kursen till en av de bästa jag gått! Kursen gav mig precis det jag ville,"redskap" för att kunna vidareutvecklas i mitt utövande av agility! Dessutom dög både hunden och jag här och nu och det är bara att jobba på och slipa på detaljerna! Härligt!

Årets första och sista utställning
I söndags var vi i Larv och ställde ut Fiffi och Yla. Att det blev just denna utställning vi åkte till berodde på att det är den enda utställningen i sommar som inte kolliderar med någon agilitytävling!
Fiffi var förs ut och hon uppförde sig efter omständigheterna väl. Hon är sedan sina strapatser i skogen mycket vaken och på sin vakt utomhus. Hon fick ok kritik och ett förstapris i juniorklassen. I konkurransen blev hon reserv.
Yla uppförde sig också väl, men tycker inte om när okända personer tar i henne så hon stod inte helt stilla på bordet. Det kan jag leva med, då hon är helt obekymrad av situationen för övrigt. Att stopet inte är på millimetern rättplacerat, huvudet lite för långt och att hon är på den större sidan vilket sammantaget ledde till ett andrapris, det är helt ok för mig det också. Hon har fått sitt andrapris och i kritiken finns också positiva kommentarer så som "bra halslängd, medelkraftig benstomme, bra djup i bröstkorgen, välmusklad". När det gäller musklerna så har jag ett finger med i spelet och det omdömet bådar gott inför kommande agilitykarriär!

Dilemma
Har funderat en hel del på det här med mitt avelsarbete den sista tiden. Jag har helt klart några dilemma att ta ställning till. Dels i fråga om storleken på sheltie. Rasstandarden säger 35,5 cm + - 2,5 cm för tikar. Det innebär att en tik bör vara 33 till 38 cm i mankhöjd. Gränsen för att vara smallhund i agility går vid 34,99 cm, vilket innebär att en perfekt storlek på en smallhund är 34,5 cm. 1 cm lägre än idealet för tikar enligt rasstandarden för sheltie. Detta innebär också att en sheltitik på idealhöjden missgynnas i sina förutsättningar i agility, då hon blir en liten mediumhund och måste konkurrera mot hundar som mäter upp till 42,99 cm. En tik på 38 cm har betydligt bättre förutsättningar för att nå framgång på agilitybanorna och behöver dessutom procentuellt inte hoppa lika högt i förhållande till sin storlek. Min Yla fick kommentaren "stor tik" i sin utställningskritik och hon är ca. 37,5 cm! Hur kombinerar jag på bästa sätt dessa mått för att få fram hundar som både kan konkurrera på agilityplanen och i utställningsringen?
Har ytterligare ett dilemma kring uppfödning av sheltie när det gäller utställning kontra agility och det gäller mängden päls. De vinnande hundarna i utställningsringarna är otroligt vackra med sina omfångsrika pälsar, men hur fungerar dessa hundar på agilitybanan? Är den omfångsrika pälsen ett hinder i kampen mot klockan och jakten på hundradelarna?
Känner mig som en åsna mellan två hötappar. Vill ha det bästa av två världar, men till vilket pris?